Tisdag morgon, småbarnsavdelningen, kvart i tio. Giulia, nio månader, sitter på mattan framför en låg korg av rotting. Hon har en träsked i handen och slår den mot en metallskål, sedan stannar hon, för den till munnen, lägger den ner. Hon tar en kedja, låter den glida mellan fingrarna, ser den falla. Tjugo minuter har gått och hon har inte sökt någon. Pedagogen sitter en meter bort, på golvet. Hon har knappt sagt något. Ändå har hon inte blivit distraherad en enda stund.
Det är skattkistan, och dess naturliga fortsättning under det andra året kallas heuristiskt spel. Det är två förslag som föddes för mer än sjuttio år sedan och fortfarande idag är bland de mest spridda i italienska förskolor. I den här artikeln ser vi var de kommer ifrån, vid vilken ålder de föreslås, vilka material som används, hur man säkerställer säkerheten och vilken mycket specifik roll den vuxna har.
Elinor Goldschmied och en idé född i Italien
Elinor Goldschmied (1910-2009) var en engelsk pedagog, med en utbildning även som socialarbetare inom psykiatri. År 1946 flyttade hon till Italien, till Trieste, och arbetade på institutioner för övergivna barn efter kriget. Från 1948 samarbetade hon i Milano med Elda Mazzocchi Scarzella på Moder- och Barnby, där hon förändrade vårdpraxis för de yngsta.
Där observerade hon en enkel sak: även mycket små barn, med få leksaker tillgängliga, kunde koncentrera sig länge på vanliga föremål, tagna från hemmet och naturen. Från den observationen föddes skattkistan. Senare, tillsammans med Sonia Jackson, beskrev hon systematiskt även det heuristiska spelet i boken People Under Three (1994), publicerad i Italien av Edizioni Junior som Personer från noll till tre år. Växa och arbeta i förskolemiljön. Det är fortfarande referenstexten för den som vill föreslå dessa aktiviteter med noggrannhet.
Skattkistan: för den som sitter men inte går
Skattkistan är tänkt för barnet som kan sitta själv men ännu inte rör sig självständigt: ungefär från 6 till 10-12 månader. Det är en låg, robust korg utan handtag, med släta kanter, fylld med många olika föremål. Froebel Trust, som bevarar dess arv, anger mellan 80 och 100 föremål: många, just för att barnet ska kunna välja.
Barnet utforskar med alla sina sinnen: det rör, ser, skakar, lyssnar, luktar, för till munnen. Det jämför kylan från metallen med värmen från träet, vikten av en kott med lättheten av en bit tyg. Det finns inget förväntat resultat och inget rätt sätt att använda föremålen. Ett utvilat och lugnt barn kan hålla koncentrationen länge, upp till nästan en timme.
I förskolan föreslås det vanligtvis för två eller tre barn åt gången runt samma korg. Det är också ett tillfälle att observera de första utbytena: en blick på den andras föremål, ett försök att ta det, ett erbjudet föremål.
Det heuristiska spelet: när barnet rör sig och kombinerar
När barnet börjar gå räcker inte korgen längre. Det vill flytta, fylla, tömma, trä, stapla. Det heuristiska spelet, riktat till barn mellan 12 och 24 månader, svarar just på detta behov. Namnet kommer från grekiskan och hänvisar till upptäckten: barnet upptäcker själv vad som kan göras med sakerna.
Organisationen som beskrivs av Goldschmied och Jackson är ganska exakt:
- Ett dedikerat utrymme, fritt från andra leksaker, med en stor matta på golvet.
- Flera typer av föremål, ofta angivna i ett femton-tal, var och en samlad i en tygpåse: kedjor, korkar, spolar, träklämmor, kottar, snäckor, band.
- Många behållare: burkar, plåtburkar, pappersrör, minst tre per barn, så att ingen behöver vänta.
- En liten grupp, vid en tidpunkt på dagen när barnen är utvilade.
- En session på cirka en timme, inklusive städning.
Städningen är inte en bilaga. Den varar minst en kvart, görs utan brådska och tillsammans med barnen, som känner igen typerna och lägger tillbaka varje sak i sin påse. Att klassificera är i grunden redan en upptäcktsprocess.
Vilka material att välja, och varför inget plast
Goldschmied rekommenderade att undvika plast: den har samma temperatur, samma konsistens och ofta samma lukt oavsett form. Användbara föremål är de som skiljer sig åt i vikt, yta, ljud, temperatur, doft. Några exempel på material för familjer:
- Naturmaterial: stora kottar, stora släta stenar, pinnar, naturlig svamp, citroner.
- Trä: skedar, gardinringar, klämmor, spolar, små lådor.
- Metall: skålar, siler, korta slevar, robusta kedjor, lock.
- Tyg och läder: bitar av sammet, ull, siden, en liten plånbok.
- Papper och kartong: styva rör, små lådor, oljepapper att kröka.
Kriteriet som de nationella riktlinjerna för utbildningstjänster för barn uttrycker generellt gäller här särskilt: ett noggrant och återhållsamt val av material organiserade efter typ. För många föremål, eller valda utan kriterier, skapar förvirring snarare än utforskning.
Säkerhet: kontroller att göra varje gång
Verkliga föremål kräver mer uppmärksamhet än certifierade leksaker, eftersom ingen har tänkt på dem för ett ettårigt barn. Vissa kontroller blir en vana:
- Rulltestet. En allmänt spridd praktisk regel för att förebygga kvävning: om ett föremål, eller en del av det, går igenom en rulle toalettpapper, är det för litet för ett barn under tre år.
- Integritet. Innan varje session kontrolleras det för flisor, sprickor, vassa kanter, delar som kan lossna.
- Inget farligt per definition: knappbatterier, magneter, plastpåsar, långa snören, föremål av ömtåligt glas.
- Hygien. Det som går i munnen ska tvättas regelbundet; det som inte kan tvättas byts ofta ut.
- Rotation. Skadade föremål tas bort och nya läggs till: korgen lever och slits inte ut.
Det är också bra att hålla en liten inventering av påsarna och de kontroller som gjorts, så att alla i avdelningen vet vad som finns och när det har kontrollerats.
Pedagogens roll: närvaro utan regi
Det är den svåraste delen, eftersom den går emot en naturlig reflex. Den vuxna visar inte hur föremålen används, kommenterar inte hela tiden, berömmer inte varje rörelse, föreslår inte. Hon sitter nära, i barnens höjd, och är tillgänglig. Goldschmied beskrev det som en vuxen som svarar, inte som leder.
Barnet leker själv just för att det vet att den vuxna är där. Om det söker en blick, finner det den. Om det blir rädd eller trött, tas det emot. Om det uppstår en konflikt om ett föremål, räcker det ofta med att erbjuda ett annat av samma typ: därför upprepas typerna i många exemplar.
Tystnaden från den vuxna är inte passivitet. Det är den bästa tiden för observation: hur länge ett barn stannar vid ett föremål, vilka kombinationer det hittar på, hur det reagerar på ett nytt ljud, hur det interagerar med andra. Det är värdefulla observationer att notera och ta med i teamet; vi har också pratat om det i samband med Infant Observation i förskolan.
Vanliga misstag att undvika
- Att förvandla det till en guidad aktivitet, med instruktioner som "lägg korken i lådan".
- Att föreslå det i slutet av förmiddagen, med trötta eller hungriga barn: koncentrationen sjunker och konflikterna ökar.
- Att lämna andra leksaker runt omkring, som distraherar och urvattnar förslaget.
- Att använda få föremål för många barn, som slutar med att slåss om dem.
- Att hoppa över städningen, som istället är en integrerad del av spelet.
Slutligen är det värt att förklara det för familjerna. En förälder som ser en bild av sitt barn med en kotte och en sil kan undra varför det inte finns några leksaker. Två rader av berättelse, kanske med en mening om observationen som gjordes den dagen, omvandlar förvåningen till nyfikenhet. Många familjer, sedan, gör skattkistan hemma.
Sammanfattning
Skattkistan, ungefär från 6 till 12 månader, och det heuristiska spelet, under det andra året, är förslag som bara verkar enkla. De kräver verkliga och varierande material, ständiga säkerhetskontroller, ett förberett utrymme och en närvarande vuxen som vet att hålla sig tillbaka. I utbyte erbjuder de barnen koncentration, självständig upptäckte och nöjet att göra själva, och pedagogerna ett privilegierat fönster för att observera.
Om du vill att observationer och berättelser till familjer ska hitta en ordnad plats i förskolans dag, kan du prova Easy.School gratis.